i den blinda förnekelsen

när man är snart 32år vuxen blir man inte förälskad som en förbannad tonåring längre.

man stirrar alltså inte på honom med vidöppen mun

man tappar och spiller inte bara för att han tittar på dig

man knäcker tillika inte 8glas skumpa på under 60-minutarn för att man är skräckslagen för att gå på klubb i hans sällskap

man blir absolut inte sjukt flamsig och blåst när man försöker prata med hans vänner

inte heller blir man en territorial alfahona när cafépersonalen skrattar tokigt mycket för länge åt hans skämt

och inte går man runt och ler korkat på sin arbetsplats, icabutiken samt alla platser däremellan.

däremot är man som vuxen; självsäker, rolig på ett otvunget sätt, samlad i obekväma situationer, kan tryggt berätta för honom vad man känner utan att staka sig eller kräkas i munnen, samt att man är helt lugn med att visa sig naken och blek i morgonsol från helvetet...

Man är även förnuftigt införstådd med, samt inte det minsta rädd eller bekymrad över, att risken är jättejättestor att han inom snar framtid kommer inse att man är sjuk i huvudet och 360graders-dumpa av mig. Inte det minsta rädd för det... inte det minsta. inte alls. nej.